Jag tror att många, precis som jag, har uppmanats att hitta sin ”nisch”, sitt specialområde och sina styrkor och utveckla dem. Gräv där du står. Jag tror inte nödvändigtvis att det här är en strategi som fungerar för alla. Jag tror personligen att det rent av kan vara destruktivt. Tänk om du redan i femårsåldern bestämt dig för att bli läkare och kämpar hela vägen till dess att du når 31 års ålder och inser att… du ville ju inte alls göra det här. Och pensionen är många, många år bort.
Att identifiera sig med ett yrke kan visserligen både skapa den grit som behövs för att nå sina mål, men också göra det svårt att lyfta blicken och se nya möjligheter. Det i sig kan skapa en en känsla av tomhet eller förvirring, brist på mening, rädsla eller osäkerhet inför att pröva något nytt, eftersom hela ens identitet och självvärde kan vara kopplat till den nuvarande karriärvägen som man haft så starkt förknippad med något man ägnat så mycket tid och engagemang åt (något man inte sällan ser hos elitidrottare som lagt karriären på hyllan).
Varför tror du att vissa människor tillåter sig att byta yrkesbana så många gånger under sitt liv? Min teori är att vi inte har identifierat oss med våra jobb, utan med våra styrkor och utvecklingsmöjligheter. Våra egenskaper är bra i vissa situationer och vi har, ibland, också koll på vad vi inte är vidare bra på och vad vi behöver hjälp med. Subjektivt kanske det kan uppfattas som en obeslutsamhet, eller att vi är ”hoppjerkor”, men jag tror snarare att vi har en omättlig nyfikenhet som måste få utforskas. Det är en inställning som tillåter oss att kontinuerligt växa, anpassa oss och hitta nya sätt att bidra och trivas i våra dagliga sysselsättningar.
Men vad händer med människor när vi redan i unga år börjar fråga dem ”vad vill du bli när du blir stor?” Jag tror det finns en risk att vi programmerar in en ofrivillig och förutfattad identitet hos unga människor. En förväntan på vad vi hoppas att de ska bli eller vad vi tror att de ska bli bra på.
Efter mycket reflektion har jag slutat ställa denna fråga till mina egna barn. Jag tror att det är viktigt att ge utrymme för självupptäckt snarare än att fästa etiketter på oss själva baserade på våra yrken. Vi utvecklas ständigt, och precis som yrken påverkas av yttre omständigheter, gör vi det också. Det är en upptäckt vi kan göra många gånger under våra liv. Vi är inte våra sysselsättningar.
Med detta sagt är det inte nödvändigt att byta karriär under sitt liv. Många är nöjda med att utföra samma arbete under många år. Mitt budskap handlar inte om att byta ut något man är nöjd med, utan snarare att inte vara rädd för att ompröva vem man är och i vilken miljö man skulle komma mest till sin rätt i. Det går att vara äventyrlig, även med ett högt trygghetsbehov.
Om man aldrig tar sig tiden att reflektera och ompröva vem man är, kan man hamna i situationen av att ha en förutfattad identitet, alltså motsatsen till en identitetskris. Det innebär att man aldrig ger sig själv utrymme att ifrågasätta om man verkligen är på rätt väg och om man är den man tror att man är. Man tror att man bara söker trygghet, men man har i själva verket kapitulerat till en förutfattad mening om vem man är, vad man trivs med och vilka ambitioner man har.
En person med en förutfattad identitet omprövar inte sin identitet tillräckligt ofta och omger ofta sig med människor som endast bekräftar individens styrkor. Man kanske också är rädd för att tappa alla framsteg man byggt upp under de senaste åren. I mitt perspektiv är det bättre att förlora några års framsteg än att offra många framtida år av sitt liv på något man inte längre uppskattar och som inte kommer leda en dit man vill.
Nu när du checkar ut för lite sommarledighet, ge dig själv tid att göra följande övning. Den syftar till att ge dig insikt om ditt nuvarande tillstånd i livet och karriären, och att utforska dina djupare mål och värderingar.
